Hermanolsson.se

I helgen såg jag och Emma “Män som hatar kvinnor”. Jag har läst Stieg Larssons Millenium-triologi, och mina förväntningar på den första filmen var minst sagt höga. Jag hade ungefär lika höga förväntningar på Dark Knight när den kom, och nu, precis som då, motsvarades mina förväntningar med råge. Filmen är såklart mer en tolkning av boken snarare än en exakt kopia, och den är ruskigt välgjord. Emma tyckte att det var en av de bästa filmerna hon sett, och jag förstår henne, för har man inte läst böckerna så vet man inte rikigt vad som väntar.

Att en stor del av Sveriges skådespelarelit är med gör inte saken sämre, och det jag hade högst förväntningar på var Noomi Rapace roll Lisbeth Salander. Hon gör en helt fantastisk tolkning av den obstinata och socialt missanpassade Lisbeth. Det måste vara en sjukt svår roll att göra, men hon får alla bitarna att falla på plats. Samspelet med Michael Nyqvist är lysande. Jag har inte tänkt att recensera filmen här, men nånstans måste jag få ned mina tankar.

Det enda jag tycker är lite jobbigt med filmen, eller med svensk film generellt, är att man känner sig så jävla hemma. Utländska filmer gör filmen mer till fiction, medan svensk film ofta känns väldigt verklig. Det är å andra sidan helt subjektivt.

Jag har läst mig till att uppföljaren, det vill säga de två sista böckerna i serien, endast kommer gå på TV. Jag tror inte det spelar så stor roll för spänningen, även om jag gärna skulle sett den på bio.